Så är de. 

Jag älskar min pojke. Eller rättare sagt mina pojkar. Fast Elvis kan ju inte riktigt prata och föra en konversation, haha. 

Robin är alltid så snäll och säger saker så jag typ smälter. Tex inatt när vi skulle sova. Då låg vi nästan på varann, inte på nå dirty sätt då. Men ja, tätt brevid varann. Jag frågade om han låg bra. Ja, sa han. "Jag får ju ligga nära dej" . Jag smälte! De låter kanske töntigt att man typ kan smälta och somna med ett leende på läpparna för en sån sak. Men de är verkligen inte alla tjejer (eller killar heller) som får uppleva att höra sånt där. Så jag är en av dom lyckligaste i världen. Tänk vad några ord kan göra! Han är så gullig hela tiden. Vars fan har han varit hela mitt liv? Liksom bara sådär 6 år för sent kom han in i bilden. Men de ska vi ta igen. Haha. 

Jag fattar ändå inte hur livet kan vända på nästan bara en dag. 

För ett halvår sen ungefär var jag så nere och så lessen. Men de var ju då morfar dog också. Men efter han hade dött, så började jag bli gladare igen. De var som att liksom bara släppa en ryggsäck som vägde 846 kilo. Sån sjuk lättnad jag kände då.  Allt bara rann av mej sen och jag blev gladare och gladare. De var ungefär som att få ett avslut på nå sätt. Jag gick inte och väntade på att han skulle dö, men samtidigt tyckte jag att han skulle de så han slapp plågas. De gjorde ont i hjärtat att se han ligga där helt hjälplös i sängen med slangar och helvete och bara sova. 

Sen kom då som sagt Robin in i bilden. Och under den här tiden på ca ett halvår har jag fått se vad kärlek betyder. Jag som trodde jag hade erfarenhet av de tidigare men inte. De har jag fått nu. De känns nästan som att jag inte har några bekymmer alls. Jag trivs typ ändå lite bättre med min kropp, fast än jag är tjock. Jag älskar Robin och är så glad att jag har hittat han. Som tar mej som jag är, och jag duger precis för att jag är jag. Sånt svin jag kan vara ändå, och fisa och rapa, spotta och svära och vara en bitch ibland. Trots alla fel och brister jag har så älskar han mej och är inte feg att säga de heller. "Min tjockis" brukar jag få heta. Och sen kommer "men jag älskar dej ändå". Och då smälter jag nästan igen. 

Allt de här kommer från hjärnan och hjärtat. Ibland gör man rätt i att våga chansa. Blunda och hoppa liksom. 

Ja. De var en till självbiografi. Creds till alla som har orkat läsa hela. Skulle kunna skriva så mycke mer men de finns gränser haha. 

Så, ja. De var väl de jag kom på för nu.