Lördag 19/10
Ikväll kan vi (jag) prata om ångest. De är vidrigt, hemskt, olidligt och jobbigt. De påverkar inte bara mig utan min sambo och vänner. Kanske inte mina vänner lika mycke men de är iallafall Kim som får ta den största smällen där eftersom han är alltid närmast. Och ja, the most obvious reason - vi bor ihop. Ofta vet man inte vars skiten kommer från utan den bara dök upp oinbjuden som en jobbig gäst eller en jävla förkylning. Vet man varför man har ångest så är de ju bra, de känns lite bättre då. De är jobbigt att gå omkring med en klump som sten i magen och ha ont i kroppen och de känns som att man har myror i kroppen som inte hittar ut. Och att de är nån som drar in bröstkorgen och trycker på den samtidigt.Vet att de nog är olika och individuellt men jag kan inte hålla mig från att släppa ut allting och bara gråta hejdlöst. Blir känslig också så kan vara fjantig ibland och gråta för minsta lilla.
De förstör min vardag. De suger verkligen balle.
Och de som är mest störande är att jag vet ofta inte vars de helvetet kommer ifrån och varför den har valt att vara och förstöra mitt liv...
Tidigare ikväll hade jag ett sammanbrott, så Kim som alltid är så pedagogisk och lugnande fick mig lugn och vi pratade lite.
(Jag har börjat få igenom min plan att ha hela mitt liv och min värld rosa. Vi bytte sängkläder för nån dag sen - till rosa. Han sa att jag skulle tänka på en hammock där vi sitter när vi är gamla och jag fick bestämma färg på den - till rosa. De här är inte relevant nånstans eller har med ångesten att göra dock)
Ibland kanske de är jag som övertänker allting. Men ibland ligger den och passar och går attack när jag minst vill de.
Sen när jag mår bättre och har lyckats sparka bort fanskapet så brukar jag tänka "haha Linnea, vilken pussy du är. Så fjantig, orkar du inte stå emot de där?"
Ångest är ju trots allt bara en känsla. Den går inte ens att fysiskt ta på så egentligen borde varken jag eller nån annan tro och lyssna så hårt på de.
Jag har också kommit på att jag får ångest på högtider.
Jul är ett jävla svammel. Så mycke förberedelser och väntan för en ändå stressig och jäktig dag. Alla ska överglänsa varann också dessutom.
Nyår är för dom som vill äta marinerad fläskfilé och potatisgratäng och vidsels äckliga bearnaise till.
Alla hjärtans dag - min födelsedag, av alla jävla dagar på året. Jag vill inte fylla år, jag vill inte ha den uppmärksamheten där bara jag får uppmärksamhet. Försvinn låt mig vara!
På påsken ska man köra skoter och pimpla. Jag hatar att pimpla.
Valborg, de är kallt och blött. (Och Kim fyller år då)
Midsommar, alltid regn och kallare än på julafton. Man ska ha söt klänning och en krans och förhoppningsvis drömma om sin prins.
Allhelgona, man ska karva ut en pumpa fast man fick IG i bild och man ska ragga godis. Klä ut sig till nåt i slampversion.
Ja, de var väl hela året. De är jobbigt för mig, de är svårt att sätta fingret på mer exakt vad de är men jag mår inte bra då helt enkelt.
Känns inte som att jag är medräknad eller passar in nånstans. Meeen de är ju som sagt också bara en känsla.
De känns också bra att skriva ut allt skit om den där hemska förbannade känslan. Helst av allt hade jag velat skrika tills jag blev hes och slå sönder allting som är möblerat. Men jag har lite självdisciplin så jag kan hejda mig.
Jag undrar ju då också när den där hemska känslan ska överge mig. Alla andra sviker och överger mig så då kan väl också den där fan följa med strömmen.
Jo, folk är så snabba att döma en också. Bitch, du har ingen aning vad jag har för planer och du har inte gått ett steg i mina skor heller.
Nu ska jag klappa sönder min lilla ångestbubbla här eftersom jag har annan business att ta hand om ikväll också.
Stay humble och kom ihåg att min och din grav kommer vara lika stor ändå at the end of the day.
Trackback
Ångest är ett helvete. Men lättare att hantera då man inser att det är den man handskas med. Med ditt jävlaranamma kommer du långt. ❤️❤️